Jag har funderat på en sak. Blir man någonsin nöjd som förälder? När barnen är små önskar man sig sovmorgon, att barnen gärna ska sova länge så att man själv får sova ut ordentligt. Men när barnen sen kommer upp i högre ålder och kan sova halva dagarna, då gnäller man för att dom sover bort hela dagarna och minsann borde kliva upp tidigt så att dom hinner med mer. Nu är väl inte alla tonåringar så, men de flesta.

Samma gäller egentligen mat. När barnen är små så kämpar (de flesta) föräldrar med att få i barnen mat. Men sen så kan dom äta en ur huset. Man kämpar för att hålla ordning på rutiner vid läggdags och man vill gärna att barnen ska sova i vettig tid så att man kan få lite tid för sig själv på kvällarna. Men när ungarna klarar sig själva, börjar umgås med kompisar och är ute halva nätterna så kämpar man istället för att hålla dom hemma. Blir man nånsin nöjd som förälder? Slutar man vid någon tidpunkt att oroa sig och försöka upprätthålla någon sorts balans? Jag tror inte det..!